onsdag 4 juni 2014

Recension: Majken, en dag i maj av Margareta Strömstedt

Författare: Margareta Strömstedt
Titel: Majken, en dag i maj
Illustrationer: Eva Eriksson
Förlag: Natur och Kultur
Sidantal: 90
ISBN: 91-27-01335-9
Utläst: 2014-05-02

Majkens bästa vän Sven Olof har opererats för blindtarmen och Majken bestämmer sig för att tjuvåka med mjölkbilen in till stan för att hälsa på Sven Olof på lasarettet. Men ingenting går som Majken tänkt sig. Redan på väg till lasarettet går det snett och hon blir upptäckt som tjuvåkare.

Boken kom ut första gången 1983. Det är en mycket lättläst bok som speglar en annan tid i svensk historia och gör det väl. Den utspelas på fyrtiotalet och det är intressant att få följa med Majken i hennes vardagsäventyr till sjukhuset. Boken speglar och berättar om Majkens känslor på ett realistiskt, övertygande, om än lite barnsligt sätt. Verkligheten för ett litet barn som har både de fina känslorna och de lite olustiga känslorna (svartsjuka allra mest).

Jag får för mig att barn av i dag som är i Majkens ålder åtminstone låtsas vara vuxnare – leker betydligt mindre och så vidare – men de måste ändå känna igen sig i den här boken. För boken har, trots sin ålder, fått stå kvar i bibliotekets bokhylla och inte hamnat i bibliotekets magasindel och det säger något om dess popularitet.

Att den blir utlånad om och om igen har med skildringen av Majkens inre att göra. Alla flickor i samma ålder kan nog känna igen sig – och vuxna flickor med för den delen. (Pojkar också kanske men jag tror tyvärr att det i första hand är flickor som läser en sådan här bok.) Till det yttre är det mycket som förändrats sedan fyrtiotalet men barns känslor förblir desamma. Vänskap, avundsjuka, svartsjuka, ånger, försoning.

Det här är en trygg bok. Den är snäll och precis lagom spännande och farlig. Redan på omslaget står det ”För Majken blir det både spännande, lite hemskt, farligt och roligt och till slut ganska bra”. Som om det behövs en försäkran redan på baksidan att detta kommer att sluta bra. Det är lite som att stryka barnet över håret och le överseende och inte riktigt tro på att barnet ifråga klarar av att det händer farligheter.

Det blir lite spännande och lite roligt, pyttelitet farligt kanske, men ingenting som lämnar läsaren med hjärtat i halsgropen. Det är för snällt för det. Ändå är det trevlig läsning och man tycker om Majken, just för att hon genom sin svartsjuka, sina obetänksamma beslut och sin impulsivitet ställer till det för sig och handlar dumt utifrån det, men ändå vill gott och försöker ställa allt till rätta. Och naturligtvis lyckas hon och allt slutar ”till slut ganska bra”.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar