Jag slog upp en sida på måfå i The Right to Write och läste.
Aha, tänkte jag, så det är därför jag varit så lättirriterad och humörsvängande de senaste månaderna.
November med NaNoWriMo körde i och för sig slut på mig också, men jag har alltid haft längtan kvar efter att skriva. Citatet som fick mig att säga aha i The Right to Write var nämligen följande:
Over the long term, writing is a lot like marathon running and, just as a runner suffers withdrawal when unable to run for a day or two, so, too, does a working writer miss his writing work. A certain amount of writing, like a certain amount of miles, keeps the artistic athlete happy and fit. Without this regular regime, tensions build up. Irritability sets in. Life becomes somehow far less hospitable. A good writing day rights this again.
Jag känner igen mig i det där, ja i hela den sidan och i hela det kapitlet (som heter Loneliness). Det är verkligen vad som fått mig att gå omkring och svära och grymta gällande allt möjligt annat. Visst, kanske det inte är riktigt så enkelspårigt – många andra delar av livet spelar ju in. MEN det slår verkligen an i mig – och nu, ju mer jag skriver, desto bättre kommer jag att må. Det får mig att dansa inombords!
I dag har jag gjort några diktförsök på svenska och engelska. Jag har skrivit tio minuters flödesskrivning (Freewriting), och jag har skrivit en ljudövning: jag skrev helt enkelt ner alla de hörselintryck jag hade som en övning i sinnesanvändning i prosatext.
Dessutom har jag skrivit på Tusenskönan, men oj, vilket motstånd där fortfarande finns. Jag skrev i nio minuter, och sedan blev det stopp och jag tog tre minuters paus innan jag satte igång igen, skrev fyra minuter och så stopp igen. Fem minuters paus, och sedan två minuters skrivande. Därefter ytterligare två minuters paus och slutligen tre minuters skrivande. Hackigt som bara den, både innehållsligt och tidsmässigt. Men jag skrev på boken! Och mer än på länge, även om det gick långsamt.
Så jag upprepar igen: jag skrev på boken!
Fast jag kan ju inte låta bli att tänka: är det bara jag som pressar fram saker? Kanske är det inte alls så det ska vara? Jag vill lyssna på Maximilian och låta honom berätta, inte tvinga fram hans berättelse genom mig själv, om ni förstår hur jag menar.
Julia Cameron beskriver det så fint, att det är att lyssna, man lyssnar och historien ges till en, snarare än tvärtom. Så vill jag att det ska vara. Hur hittar man dit?
Hej!
SvaraRaderaJag tror inte det alltid är så att man lyssnar fram en historia. Jag tror det är olika för olika skrivprojek/berättelser. SOm om temperamentet hos karaktärerna, eller berättelsens art bestämmer detta,det inbillar jag mig i allaf all. Jag tror det är bra som du gör att du är nöjd med det du faktiskt har skrivit under dagen på din berättelse. Och att du kan leka med flödeskrivandet etc. Jag vet en författare som tog 4 år på sig att skriva 120 boksidor, hon tryckte in typ varje ord med stor vånda. Men det blev en vacker historia!
Jag försöker också, som du skriver om, skriva arje dag för min egen skul, för att må bra. Man kommer liksom inte ifrån det....Ha det så bra och fortsätt vara snäll mot ditt författarjag.
/JOhanna
En jättebra fråga. För något år sedan kunde jag göra precis det där, lyssna och bara ha berättelsen. Det verkar stört omöjligt nu för tiden. Vet inte om jag tappat bort kanalen (haha skrev kanelen först!) eller om det snarare är så att jag försöker lyssna så hårt att det i sig gör det omöjligt. Att jag försöker för mycket.
SvaraRaderaMen jag tror på din teknik, även om det är hackigt och inte så många ord, så skriver du i alla fall på Tusenskönan, något händer. Det är bra!