Huvudpersonen i bok Tusenskönan fyller år i dag, pojken och mannen vars namn Maximilian betyder “Den störste”. Han är huvudperson i bok MK också, den fristående fortsättningen på Tusenskönan, men i MK delar han förstaplatsen med Hyun (och kanske också med Imai).
Liksom Maximilian är störst är han också störst i mitt bokprojekt. Sällan eller aldrig har jag stött på någon som det varit så svårt att göra rättvisa. Han är utan tvekan den mest komplexa karaktären, och då säger jag inte det bara för att jag gjort födelsehoroskop och en lång karaktärsnovell på honom (se tidigare inlägg om detta), även om dessa två ting är anledningen till att han blivit så komplex.
Trots komplexiteten vore det lättare att få grepp om honom om han varit samma person hela tiden. Genom turerna fram och tillbaka, från en bok, till en trilogi, till en helt annan bok, till två helt andra böcker har han förändrats. Eller snarare, måste jag medge, är det jag som fått bättre och bättre bild av honom. Det handlar mer om mina svårigheter att gestalta honom än någonting annat. Så jag tar tillbaka det. Det är inte han som förändrats, utan det är jag som haft svårt att hitta fram till honom och komma honom tillräckligt nära för att kunna skriva om honom på ett rättvist sätt.
När man värderar personen ifråga riktigt högt, kanske man försvårar saker och ting ännu mer, just för att man verkligen, helt och fullt, vill göra personen rättvisa. Och jag tycker verkligen, verkligen om Maximilian. Man kan väl säga att jag kommit att älska honom. Han är min alldeles egna lille favorit. Men tyvärr har så många vrångbilder har skapats av honom att jag många gånger känt mig alldeles vilse. Det är inte helt lätt att bortse från gamla versioner av honom, även om de varit felaktiga, de kapitel jag skrivit där han sagt och gjort saker som han aldrig skulle ha gjort eller sagt. Dessutom har jag haft problem med huvudhandlingen, vad böckerna egentligen ska handla om, samt vilka plotar som ska vara aktuella, sådana som verkligen är värda att skriva om. Med osäkerheten kring detta kan även tilläggas osäkerhet kring världen jag skriver om, framför allt kring samhällsstrukturen, som gjort att Maximilian fått vara med om alla möjliga versioner och gjort alla möjliga saker som han egentligen inte alls skulle göra. När jag börjar om och skriver på annat vis, som nu senast i första person, är det väldigt svårt att bortse från äldre versioner, och speciellt svårt att få dem ur minnet.
Någonstans blev sättet jag skrev om Maximilian i tidigare version på liknande det sätt som jag gestaltade Dejan, en helt annan karaktär i en helt annan bok, i ett projekt jag lagt bakom mig nu, men i vilket turerna också varit många och komplexa, och sträckt sig över omkring åtta år – en bok som vuxit med mig och där det enda konstanta varit huvudpersonens namn – och där jag hela tiden haft problem med Dejans aggressivitet och humör, såväl som språkbruk och relationer till andra karaktärer. Maximilian har också humör, men inte på samma vis, och aggressiviteten är mer passiv än Dejans.
Tack och lov har projekt Maximilian inte sträckt sig över mer än något år. Det var i februari 2006 som jag fick syn på namnet på registreringsskylten på en barnvagn, ni vet de där moderna påfunden genom vilka man kan se namnet på barnet i vagnen. Praktiskt värre, och inspirerande, i alla fall i fallet Maximilian. Jag fastnade direkt för namnet, men det var inte förrän ett par månader senare, i april, femte april närmare bestämt, som jag började skriva på bokprojektet, med en planerad, preliminär deadline den första april 2007.
Det gick dock inget bra att skriva och jag lämnade det mer eller mindre för ytterligare ett par månader, innan jag i augusti 2006 kom på hur jag skulle närma mig honom och hur jag skulle börja på boken. Det som då var boken, måste jag tillägga. Det som svällde till att bli en trilogi och sedan krympte igen.
Jag började om på bokprojektet i våras och därmed slängde jag gamla deadlines åt sidan. Men jag kom att slänga även den versionen och började om i juni, då jag också, efter diverse turer, insåg att det enda raka sättet att närma sig Maximilian på var att skriva i första person. Först då kom jag tillräckligt nära honom för att kunna gestalta honom genom att han fick berätta sin egen berättelse på sitt alldeles egna sätt.
Han är en viljestark och envis människa, och saker och ting ska ske på hans sätt. Hans sätt är det rätta, och alla andras sätt är fel. Det låter kanske inte vidare sympatiskt, men vad jag kommit att inse är just detta: han är väldigt sympatisk, och har mycket stort hjärta. Han har bara svårigheter med att visa känslor, och även problem med ett mindervärdeskomplex som han ständigt försöker att gömma genom att agera självsäkert. För alla som träffar honom första gången framstår han som en karismatisk, självständig person, med både lugn och pondus, en person som vet vad han vill och är driven och framåt nog att nå sina mål.
Jag vill delge ytterligare några ord om hans personlighet (jag skulle kunna skriva en lång uppsats om honom, så många olika varianter av karaktärsnoveller som jag skrivit). Han är generös och älskvärd, charmig och varm, men något för uttalad, i det att takt inte är hans starka sida. Han är lojal mot sina vänner, liksom de är lojala mot honom, och tro mig när jag säger att han verkligen behöver den lojaliteten genom böckernas gång, för han behöver all hjälp han kan få. Han har få nära vänner, för han släpper inte gärna någon tätt inpå livet, även om han samtidigt är extrovert och ständigt vill ha och kräver uppmärksamhet, vill ha uppmärksamhet till varje pris. Därtill är han väldigt medveten om personerna runtomkring sig, kanske alltför medveten ibland, men han tycker om att stå i centrum, så på så vis är det inget problem, men det kan leda till problem på andra vis.
Det är just det – han har väldig massa problem – inte bara genom sin personlighet, utan även på grund av andra saker som försvårar till det yttersta. Ödet har inte varit lätt mot honom, utan tvärtom, väldigt grymt på många vis. Om jag hade varit i samma situation som han är, skulle jag inte ha klarat av att hantera den på samma energiska, positiva vis som han ändå i slutänden gör. På det viset är han beundransvärd, för han ger aldrig upp. Och det är en av de karaktärsdrag som en god huvudperson nästan måste ha, när jag tänker vidare efter på saken.
Livet är verkligen inte lätt för honom. Men det är problemen som skapar berättelsen, och det är genom att skriva om den allra, allra värsta och samtidigt bästa tiden i hans liv, som jag hittar en bok med ett innehåll värt att skriva om.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar